Här sitter jag alltså hela dagarna, skriver, läser och bråkar med Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson som för snart ett år sen öppet skrev att jag inte var för systerskap. Det är ju snart val, så jag tänkte bara påminna om att det är vi väljare som ansvarar för valresultatet och föga förvånande lägger i alla fall inte jag min röst på ett parti där en högt uppsatt ledamot trycker ner andra kvinnor. Otroligt omodernt.
Vi antar ofta att gemensamma mål för människor samman, men sanningen är att det faktiskt är just det som ofta separerar grupper. Jag tänkte att min diskussion med Ulla Andersson passar in i ämnet, eftersom hon menar att hon målet är att göra Sverige mer jämställt på ett ekonomiskt plan, att kvinnor och män ska ha samma ekonomiska möjligheter och tryggheter. Samtidigt driver jag nätverk med totalt över 130 000 kvinnor där vi jobbar med utbildning i just dessa frågor för att kvinnor ska få en drägligare pension, kunna överleva, få vara självständiga, inte behöva stanna i en relation för att de inte har råd att lämna eller inte behöva vara kvar på en arbetsplats där de inte trivs. Så varför säger Ulla Andersson att jag inte är för systerskap?
Enligt psykologen Judith White handlar det om att om vi har samma mål, men olika tillvägagångssätt för att nå dessa skapar det friktion i gruppen eftersom målet i sig är så viktigt att vi inte tror att något annat sätt än vårt eget kan göra att vi når önskat resultat. Jag tror att det var Sigmund Freud som sa att de är de små skillnaderna hos individer som annars är lika som skapar fientlighet mellan två personer. I vårt fall handlar det om att vi vill samma sak, men att jag är övertygad om att vi inte kan nå finansiell jämställdhet genom att straffa män medan Ulla och V tror att det är den rätta vägen.
Jag skriver just nu på min andra bok som handlar om nätverk och vikten av andras perspektiv. Det är nog här jag skiljer mig från Ulla. Jag har flera gånger bjudit in henne till diskussion, för att istället för att förstöra en viktig fråga se var vi kan mötas på mitten och bli starkare tillsammans. För jag är av åsikten att mitt eget perspektiv är för litet för att egentligen kunna skapa en sann verklighetsbild. Det här är en insikt som kallas för occhiolism och är ett av mina favoritord. Istället för att bemöta andras tankar och åsikter med en vägg och arga ord brukar jag gå in med en inställning om att de vet något som inte jag vet, och genom att ta reda på det kan jag göra mitt eget perspektiv större och således fatta bättre beslut i framtiden. Ulla – jag ska skicka ett ex till dig sen när boken är klar!