Klassisk bok för investerare och missförstådda råd

Glad bild från glad dag då jag gästade EFN och säkert pratade om centralbanker och penningpolitik, hehe.

Det här inlägget hör eventuellt delvis hemma på min sida för böcker som jag läser under året, men jag tänkte att jag kunde utveckla mina tankar här också. Jag gjorde en liten avstickare från böckerna jag läser just nu (Fed Up, Waking the Tiger och nu senast Beyond Weird) för att läsa klassikern Common Stocks and Uncommon Profits av Philip Fisher som publicerades första gången 1957.

Fisher tar givetvis upp många saker som fortfarande är väldigt användbara om man vill bli en duktig investerare, vikten av att hitta skalbara idéer, konkurrenskraft och annat – det är utan tvekan en värdefull bok. Men boken fick mig också fundera på missförstånd som uppstår när man försöker förenkla investeringar per se.

En sak jag tänkte på var hur många som idag kallar sig för värdeinvesterare tror att det alltid är det samma som buy and hold. Don’t get me wrong, en värdeinvesterare söker såklart efter bolag som man kan tänka sig att äga under en längre tid förutsatt att förutsättningarna vid köpet består även i framtiden, men en värdeinvesterare säljer ALLTID när bolaget blir för dyrt och köper något annat till ett lägre pris.

Fisher skriver faktiskt på tal om det, att det endast finns tre anledningar för en investerare att faktiskt sälja en aktie: 1) om du missbedömt bolagets tillväxtpotential, 2) din första analys var korrekt men bolagets situation av någon anledning har förändrats eller 3) om du har investerat i ett medelmåttigt bolag i väntan på att hitta ett fantastiskt bolag att investera i istället. Alla andra anledningar, som att försöka tjäna pengar snabbt eller att bara göra som alla andra, menar Fisher endast kommer leda till att du förlorar pengar på sikt. Jag köper dessa argument om man vill titulera sig som värdeinvesterare eftersom punkt 2 faktiskt kan översättas till att man bör sälja om priset är för högt i relation till värdet, men sen sa han något som fick mig att fundera:

A company with huge potential can never be overvalued.

Vid första anblick är det lätt att tolka meningen ovan som att det inte finns ett för högt pris på ett bolag med stor potential. Men jag tror att det är bättre om vi vänder på det – ett bolag som ÄR övervärderat saknar de facto hög potential. För att ta ett modernt bolag som exempel så satt jag för någon vecka sedan och kikade på Tilray. Tilray är en pionjär, de har definitivt extrem potential, men de värderas också till P/S 255. Det är inte en lätt uppgift att växa in i den värderingen, och därmed skulle jag säga att Tilray inte faller under kategorin ”a company with huge potential” om man endast ser till värderingsmultiplar.

Jag håller mig snarare till Howard Marks ord om att det inte finns en enda tillgång som är så pass bra att det är värt att betala ett för högt pris – men jag tycker faktiskt att Fishers ord kan tolkas ungefär likadant.

…Eller som Micke skrev på sin blogg igår:

It’s all fun and games as long as the money illusion makes everybody feel rich. But when the wheels stop turning and you realize your increase was but a fraction of the increase in true prices, not to mention the multiples of that that befell the elite, then it’s pitchfork time.

/A

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.