ANNA SVAHN

Meny Stäng

Sonder

”Du kan inget om finans.” ”Du är en dålig kvinnlig förebild.” ”Du är bara ihop med Micke för hans pengar och han med dig för att du är ung.” ”Det ser ut som om du ska söka till Paradise Hotel.” ”Micke måste skriva alla dina inlägg, för det där har du inte kommit på själv.” ”Anna äcklar mig.” ”Du har fått allt gratis för att du träffade Micke.” ”Jävla feministhora.” ”Du är ung och dum.” ”Hur mycket har Micke betalat för att vara ihop med dig?” ”Du var snyggare som brunett, inget illa menat.” ”Du förminskar andra kvinnor genom att se ut sådär.”

Grattis. Ni kom åt mig.

Kommentarerna ovan är ett axplock från det jag får skickat till mig. Jag får också mycket kärlek, såklart. Men det är egentligen det här som fastnar. Imorse blev jag helt matt när jag fick bilder från en flashbacktråd skickade till mig där en Niklasandersson62 (även samma person som brukar maila min producent och berätta hur värdelös jag är, att jag har fel kläder osv) med flera diskuterar hur dålig jag är, att jag är en produkt skapad av Micke, att jag äcklar dem, saknar kunskap och att Micke har gett mig pengar för att ”få tillgång till min kropp”. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin vilja googla mig själv för att se vad som skrivs, för helt ärligt är jag faktiskt inte så hårdhudad att jag hade orkat läsa det.

Det har varit så många gånger det senaste året som jag egentligen bestämt mig för att slopa Twitter, blogg, Facebook osv för att gå under jorden. Jobba med något annat inom finans, sluta finnas för omvärlden. Jag är så otroligt trött på att bli dömd av människor som inte känner mig. Jag har valt att inte vara så personlig på bloggen just för att jag har lättare att låta hat rinna av mig om jag vet att andra har en skev verklighetsuppfattning om vem ”Anna Svahn” egentligen är.

Jag vet att jag inte ska ta åt mig. Men jag har tidigare likt Pavlos hundar fått lära mig genom slag hur värdelös jag är och sånt sitter kvar som djupa ärr kan jag berätta. Jag kan intellektuellt förstå att jag inte är en dålig person, men känslan och osäkerheten kommer nog aldrig att försvinna.

Sonder. n. The realization that each random passerby is living a life as vivid and complex as your own—populated with their own ambitions, friends, routines, worries and inherited craziness—an epic story that continues invisibly around you like an anthill sprawling deep underground, with elaborate passageways to thousands of other lives that you’ll never know existed, in which you might appear only once, as an extra sipping coffee in the background, as a blur of traffic passing on the highway, as a lighted window at dusk.

Jaja. Vi får se vad som händer under andra halvan på 2018. Jag har lite andra planer och projekt som jag jobbar med, som ni ju vet. Och just nu känns det som att jag kommer att försvinna från periferin här på nätet. Jag pendlar mellan att tänka att det är en smäll man får ta, att det är värt det – så länge jag inspirera någon – till att ligga sömnlös med en klump i magen där jag funderar på hur fan jag ska kunna bevisa vad jag går för när så många redan har bestämt sig för att oavsett vad jag gör – så är det fel.

Jag är bara människa. Jag måste sätta mig själv först.

/A

© 2019 ANNA SVAHN. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.