Lat eller rädd?

Jag sitter på Arlanda och väntar på mitt plan som ska ta mig till Visby. Jag är lite trött som resultat efter att ha legat och funderat inatt istället för att sova. Jag fick höra att jag var lik Chidi i The Good Place för ett tag sen och kunde i början inte alls förstå varför, tills inatt! Jag började fundera på vilken typ av projekt som jag fullföljer och insåg att jag faktiskt inte alls tidigare har jobbat med projekt som på riktigt utmanar mig. Missförstå mig rätt, jag vet att jag gör och har gjort mycket på kort tid och jag är absolut stolt över vad jag åstadkommit hittills, men om det på riktigt har utmanat mig? Nej.

Jag är en, vanligtvis, väldigt effektiv person och har ju bland annat på ett år skrivit och publicerat en bok tillsammans med Linnéa, skrivit en roman, drivit Economista på fritiden och jobbat med Feminvest på heltid. Bloggen har fått ta plats på mornarna. Alla delar har varit väldigt roliga, men de har inte varit svåra eller direkt intellektuellt utmanande utan ligger i min comfort zone.

Jag funderade på om det faktum att jag valt bort det som utmanar mig, som kräver att jag anstränger mig på riktigt, beror på att jag är rädd för att slutresultatet ändå skulle bli för dåligt och att jag därmed inte vågar ta risken att lämna min comfort zone eller om jag faktiskt bara är lat.

Jag har valt att outsourca till exempel städning hemma för att få mer tid till att arbeta men det har egentligen bara lett till att jag blivit mer stökig och ostrukturerad själv. Därför mailade jag och sa upp vår städfirma imorse. Det kanske låter fånigt, men jag tror att ju mer jag lämnar över åt andra, desto mindre gör jag själv. Jag är en paradox.

Jag tror att mitt grubblande just nu beror på att jag tagit ett ganska stort kliv i min arbetssituation, vilket jag kommer att berätta om snart, där framtiden har stor potential men mycket beror på hur mycket jag vågar satsa, anstränga mig, utmana mig själv. Jag har lämnat en väldigt trygg plats för att våga satsa på min idé och egentligen min potential, men tänk om det inte räcker? Jag är egentligen prestigelös, så det handlar inte om det. Jag är nog bara rädd att jag inte bara varit ”lat” utan faktiskt saknar det som krävs för att göra det jag vill göra nu.

När mina vänner frågar mig hur man ”vågar ta steget” så har jag alltid sagt att det bara är att göra det, att man kommer att lösa resten på vägen, och gör man inte det så är det inte hela världen. Det är dags för mig att leva som jag lär.

/A

1 Comment

  1. Den där tveksamheten i vad det egentligen det är man presterar och vågar är så spännande att studera! Det är lätt att tro att man utmanar sig själv för att andra tycker att ens prestation är bra. Jag reflekterade själv över samma sak efter att jag varit mammaledig på heltid, heltidsstudier och jobbade. De flesta var himla imponerade och jag är såklart sjukt stolt över min prestation, totaltsett. Men blev ganska nojig över att börja arbeta på riktigt och sätta kunskaperna på prov, inom ett område. Och jag kan nog summera min erfarenhet att med potential kommer man långt men med passion än längre, (och det verkar Du ha gott om!) hade varken klarat studietiden eller arbetet efter utan passion, hur mycket potential jag än hade haft.

    Det är svårt att leva som man lär,
    Men ack så kul när man väl gör det!

    Ska du delta på fler seminarier under Almedalsveckan? Missade det som var idag 🙁

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.