Svart Svahn, kapitel 1

Idag är det exakt ett och ett halvt år sedan jag och Micke träffades första gången. När jag hade haft magsår i våras så skrev jag ett kapitel till Micke om hur vi träffades, detta skulle senare bli en hel bok som jag kallar ”Svart Svahn”. Jag har just nu inga planer på att ge ut boken men ni kan få läsa första kapitlet här:


”Vi ses på taket på Sveavägen 44. Klä dig varmt.” Hon läste hans meddelande igen och tittade på klockan, 19:42. De kände inte varandra, egentligen inte alls men hade bestämt sig för att ta ett glas vin när hon ändå var i stan. 19:43. Hon tittade mot hissen som gick upp till takterrassen och började långsamt gå ditåt. 19:45. Den iskalla vinden grep tag i den tunna klänningen och en kall kår gick genom ryggraden. Hon gick ett varv på taket för att fördriva tiden men han var inte där än. Hon ville inte att han skulle förstå att hon frös när han väl kom dit så hon tog långa djupa andetag medan hon väntade, det hjälpte knappast. Det var första gången hon var här så hon orienterade sig runt på terrassen för att se var man kunde sitta senare. Stolarna stod tomma, förmodligen för att det var så kallt att det knappt var möjligt att vara där utan vinterjacka redan nu i augusti. 19:54. Han syntes inte till någonstans. 19:55. Dörren från hissarna var fortfarande stängd. 19:56. Ett par, hand i hand, gick från hissen till baren. Varje gång handtaget rörde sig nedåt för att någon annan på andra sidan öppnade porten växte klumpen i hennes mage. 19:57. Inget. 19:58. Någon annan. 19:59. Sekunderna gick på halvfart. Hon tittade på sitt armbandsur och fick känslan av att det stannat. 20:00. Tyst. Hon kände sig dum som varit där tidigt. Som väntat på honom. Hon visste inte ens varför. De kände ju inte varandra, inte än i alla fall. 20:01. Tiden började röra sig i normal takt igen, som om den nått klimax. Omvärlden fortsatte trots att hennes värld hade stannat upp. Människor gick förbi henne, runt henne. 20:02. Hon började gå mot baren. Ensam.

”Tja!”

Hon vände sig om för att se ett bekant men sammanbitet ansikte. Som om han hellre hade varit var som helst förutom just där och då. Han gav henne en kram som för i alla fall en sekund värmde henne men hans ansikte var fortfarande kallt. De kände inte varandra, inte alls.

De gick i tystnad bredvid varandra mot baren och beställde varsitt glas vitt vin. När bartendern ställde två tjocka plastglas framför dem stelnade hans ansikte om möjligt något mer.

”Har.. Har ni inga riktiga glas?” Det såg ut som att hans värld rasade samman.
”Inte uppe på taket, finns i baren därnere!” Svarade bartendern utan att lägga märke till att han stirrade på honom med en blick som borde skrämt Anna men som för första gången den kvällen fick henne att le inombords.

Lite längre ned på taket fanns en träaltan med solstolar och filtar. De satte sig ned bredvid varandra. Hans blick var vänd rakt fram, som om han undvek ögonkontakt.

”Så…” längre han hann inte fortsätta innan hon avbröt honom:
”Visst gillar du American Psycho?” hon behövde veta. Nu. Det var ju bara därför hon stått i kylan på taket och väntat. För att fråga om en bokreferens som han kanske nämnt i en podcast. Han verkade ändå inte vilja vara där så det var lika bra att få det överstökat.

Ett brett, kritvitt leende mötte hennes blick. Förvånad över hans respons och ett faktiskt leende frågade hon en gång till.

20:15. De fortsatte diskutera boken, Patrick Bateman, Bret Easton Ellis. Citerade, drog liknelser till varandra och sig själva.

”Du vet att du är ganska speciell va?” Hans röst var inte hård längre. Ansiktet inte sammanbitet. Han ville inte vara någon annanstans än just där och nu.
”Ja, lite.” Hon log tillbaka. Varm av hans sällskap men frös fortfarande in till märgen.

20:39. De kunde inte sluta prata. Om allt och egentligen ingenting. Han lade märke till att hon frös och föreslog att de skulle sätta sig inomhus istället. På markplan på Sveavägen 44 finns en restaurang och bar. De förflyttade sig från det iskalla taket och placerade sig i ett bås där de lät tiden slukas upp av vin och samtal. I deras värld existerade inte klockan just nu och trots att hon visste att hon skulle vara på jobbet tidigt morgonen därpå kunde hon inte slita sig. Ett glas vin. Tjugo minuter till. Hon ville inte bryta magin, det fick inte ta slut. Han var äldre än henne men ingen av dem brydde sig. De bestämde sig för att möta varandra på mitten. Det var något visst med kemin. Vinet byttes snart ut mot Whiskey Sour och trots att hon borde slutat dricka för flera timmar sen lät hon känslan bestämma.

”Vi stänger här nu!” Klockan hade hunnit bli ett på natten och en servitris stod plötsligt vid deras bord och avbröt deras skratt.
”Vad är öppet?” Hon kastade frågan rakt på honom utan att tänka på konsekvenserna. Kvällen fick bara inte vara slut än.
”Jag vet inte!” Han lät lika upprörd över stängningen som hoppfull över att hon inte verkade vilja gå hem.

Lite tidigare samma kväll hade han nämnt att han bara bodde runt hörnet och därför valt just Sveavägen 44, hon bestämde sig för att utnyttja tillfället för att det inte skulle sluta med att de efter en hittills perfekt kväll gick skilda vägar:

”Borde inte vi gå ut med din hund?” Hon gladdes åt sin geniala plan när han utbrustit ett självklart ”ja” och snabbt tagit rocken och börjat gå mot restaurangens utgång.

”Ronja skäller på alla, bara så du vet. Det är inte så att hon inte gillar dig.” Viskade han om sin dobermann-schäfer som väntade i lägenheten trots att de var helt ensamma i hissen några minuter efter att de lämnat restaurangen.

Ronja skällde inte, möjligen gav hon ifrån sig en gäspning när hon hörde att hissen stannade vid lägenheten, sedan tystnad. Bara tunga tassar som långsamt gick mot hallen. En blöt nos letade sig fram till Annas händer i det mörka rummet innan Micke hann tända lampan och en viftande svans som signalerade att hon var glad att husse äntligen kommit hem.

02:30. De hade varit ute med hunden och redan hunnit dela på ännu en flaska vin när han styrde stegen mot köket för att hämta den sista flaska rosé som fanns kvar i kylen. Trots att ingen av dem egentligen varken behövde eller borde dricka mer fungerade ett fullt glas i handen som en slags trygghet på att kvällen inte var på väg att ta slut. Än.

02:42.
”Kan inte vi klättra upp på taket!” Hon formulerade inte meningen som en fråga. ”Jo, vi kan gå upp via terrassen!” Svarade han och började röra sig mot hallen för att hämta skor.
”Nej, jag vill hellre klättra ut genom ett fönster.”

Som om det vore den mest självklara idén han hört styrde han mot sovrummet från vilket man kunde klättra ut och sitta på en brandtrappa ut mot den annars tysta Johannesgatan. Det var ett litet fönster som han försiktigt öppnade och uppmanade henne att klättra ut från. Med ett hårt tag om spröjsen mellan fönstret skulle hon ta sats upp men fann istället sig själv falla bakåt med hela fönstret i handen som lossnat från väggen. Den knappa sekund som Anna var i luften drogs ut och varade i en evighet. En evighet som lät henne reflektera över livet som gjort att hon nu hamnat hos en före detta fondförvaltare där hon såklart lyckas förstöra lägenheten. Ångesten hann samla sig som en klump i bröstet och skulle precis explodera för att förstöra vad som hittills hade varit en perfekt kväll när Micke fångade upp henne i fallet med ett leende och sa

”Det ska nog gå att göra så.” Hon visste att det var en lögn, men det gjorde ingenting, både Anna och natten var räddad.

03:57. Det kändes varmare där utanför fönstret än vad det hade varit på taket på Sveavägen 44 men det var dags att gå in. Han klättrade in först för att sen ta emot henne på vägen ner. Eftersom han bodde i en vindsvåning var fönstren ganska små och satt högt upp på väggen. Utan trappavsatsen som var byggd mot fönstret hade det varit nästintill omöjligt att ta sig upp.

Hon satte sig med fötterna dinglandes ned i rummet och hasade sig ner när han tog ett grepp om hennes midja och enkelt lyfte ner henne. Kvällen som hittills bara hade varit vänskapligt villkorslös och hade kunnat sluta så om det inte vore för att de hamnade knappa två centimeter ifrån varandra. Tiden stod stilla i några sekunder innan han lutade sig fram och lät sina läppar snudda hennes. Han kunde inte låta tillfället undfly honom.

Hon lade händerna mot hans bröst och tog ett steg bakåt. Tryckte sig bort och tittade skeptiskt på honom. Det rörde sig en miljon tankar i Annas huvud nu. Varför kysste han henne? Hade hon missuppfattat situationen? Hon hade ju knappast föreslagit en hundpromenad som en ursäkt för ett one night stand och i början av kvällen hade han tydligt visat att han hellre spenderat aftonen ensam men ganska snart hade det ju faktiskt visat sig att de hade en kemi som inte gick att ta fel på, som inte gick att bortse från. Han tittade på henne, såg orolig ut. Anna ville egentligen inte backa men var väl rädd att göra fel. Om hon inte bestämde sig snart skulle deras fantastiska kväll gå till spillo och de skulle säkert aldrig höras igen. Det fick i alla fall inte ske. Och även om tanken från början inte var mer än en härlig vänskap så kanske det inte gjorde något om de föll in för frestelsen. Det skulle ju ändå vara ett episkt avslut på en magisk kväll.

”Gjorde jag något fel?” Han avbröt henne mitt i tankeexplosionen och lät försiktigt avvaktande.

Det fick bära eller brista, tänkte Anna. Hon var i alla fall inte beredd att kanske låta kvällen vara slut och bestämde sig för att, precis som vid vinglasen och drinkarna på Urban Deli, låta känslan bestämma. ”Nej, du gjorde inget fel” svarade hon med ett leende och tog ett steg fram för att kyssa honom igen.


Från första kvällen när Micke från ingenstans utbrister ”den här kvällen är SÅ bra, jag måste ta en selfie!” haha <3

/A

1 Comment

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.