Söndag och tankar om bekräftelse

Vi har haft en fin helg. Mickes bästa vän som fick barn i december hade en ledig lördag för första gången och kom förbi. Vi hängde, snackade, lyssnade på klassisk musik och filosoferade. Älskar den typen av avbrott i livet.

Jag skrev ett inlägg för några veckor sen om hur jag tidigare anpassat mig efter andra men nu lovat mig själv att bara vara jag. Jag och en vän diskuterade bekräftelse och hur viktigt det har varit att söka efter just det. Nu pratar vi inte om utseende (tänker om någon kopplar till bikinibilden) utan snarare att få bekräftelse för vem man är som person, vad man drivs av och vad man ”gör med sitt liv”. Ni är säkert många som kanske känner igen hur det kan vara att försöka göra sina föräldrar nöjda? välja rätt utbildning och spår i livet till exempel. Jag personligen har inte drivits av deras bekräftelse, för den har jag, men kanske andras? Jag har alltid velat vara ”duktiga flickan” och överprestera i allt som jag tar mig för men försöker sluta med det. Det jag och min vän pratade om var vad man egentligen ska göra med insikten att man inte kan få andras bekräftelse – framförallt kanske inte från den eller dem som man behöver den mest. I mitt fall har tidigare händelser i mitt liv gjort att jag fram tills att jag träffade Micke varit ganska känslokall och så fort jag börjat släppa in någon på djupet har jag fått panik och brutit relationen istället. Jag har trott att det jag gick igenom som sjuttonåring har varit ett slags bevis på att jag faktiskt är värdelös, och därför gjort allt i min makt för att istället för att vara mig själv vara någon som passar in i andras mallar.

För att koppla tillbaka, vad gör man egentligen med insikten att man inte kan få andras bekräftelse? Det första steget handlar om att hantera ensamheten som kommer med det. I mitt fall har jag slutat omge mig av människor som jag vill ska tycka att jag är duktig. Jag kommer aldrig någonsin att hitta bekräftelsen hos någon annan utan måste finna den tryggheten i mig själv. Jag har mycket högre integritet nu än för bara något år sedan. Nästa steg är att istället för att vara med människor som värderar din person så måste du omge dig av vänner som förstår dig. Det är stor skillnad. Mina vänner måste inte hålla med mig om allt men de måste förstå varför jag gör saker, på samma sätt som jag måste försöka förstå varför de gör eller tycker annorlunda än mig. Hela livet är en resa, hitta människor vilka förstår dig som du kan dela denna med, ge dig nya insikter och perspektiv snarare än att omge dig av personer som bara håller med dig utan att bidra med nya perspektiv och insikter.

Jag och Micke är extremt olika men kompletterar varandra. Jag är väldigt abstrakt och utsvävande medan han är detaljorienterad. Varje gång jag pratar om ett problem jag har så försöker han bryta ned det i småbitar för att hitta den verkliga orsaken, för att förstå mig. Vi gör ingenting för att försöka blidka den andre men försöker alltid förstå varandra.

/A

3 Comments

  1. Bra skrivet. Jag och min fru är också extremt olika. Tidigare trodde jag att ju mer lika man är dessto bättre men nu förstått att det viktigaste är att lyssna på och förstå varann. Att man är olika gör att man inspirerar och kompleterar varann. Viktigt är också att förstå att det man själv tycker och tänker inte alltid är rätt. Den andra har lika mycket rätt i hur den personen ser på saker ur sitt perspektiv. Sen vill ja ge ett grymt tips som hjälpt mig och min fru att förstå varann bättre, att läsa boken Omgiven av idioter, den där man delar in människor i olika färger och får en förståelse. Många aha upplevelser. Läs den båda två och den kommer hjälpa att förstå. Ha det bäst ni inspirerar båda 2.

    1. Tack! Vi diskuterade faktiskt boken imorse till frukosten. Jag är typiskt röd och Micke blå med gröna inslag. Skönt att vara med någon som inte låser sig i att deras sätt är rätt och tvärtom!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *