Coming clean

Jag vill erkänna en sak. Jag är trött. Jag försöker driva en nyanserad jämställdhetsdebatt. En debatt där jag vill ta fokus från att beskylla män och enbart premiera kvinnor på grund av kön och istället släta ut kategoriseringar för att vi i framtiden förhoppningsvis ska klassa alla, oavsett kön, som människor. Don’t get me wrong, det är inte ett hen-samhälle jag är ute efter.

Jag är bara människa.

Jag får ibland kommentarer eller mail där man antingen är besviken på ATT jag tagit ställning i en fråga eller att jag INTE gjort det. Ibland, eller oftast, handlar det dock om att mitt ställningstagande är fel, och att personen som skriver i fråga är ”besviken” på mig på grund av mina värderingar eller idéer om ett jämställt samhälle. Det finns kvinnor som har blivit arga för att jag inte vill lägga fokus på att beskylla män (någon skrev ”Varför ska vi INTE beskylla män? Det är ju deras fel.” och jag kände med en gång att jag misslyckats med mitt arbete) och män har kritiserat mig för att öht driva en fråga som handlar om att kvinnor får ta plats – för att det ÄR kvotering menar de. Ett nätverk som har som målsättning att få fler kvinnor att investera innebär i längden att kvinnor får mer inflytande och därmed arbetar jag aktivt med kvotering (jag vet, det är sjukt att påstå att riktad marknadsföring är kvotering).

Ibland får jag kritik för att jag är för ”personlig” på Twitter. Alltså att jag delar med mig av sådant som inte har med jobb/blogg/handel/investeringar att göra. Vad som finns i min twitterprofil är tydligen inte upp till mig. Jag undrar om man i andra fall tar sig rätten att bestämma att en annan individs person, tankar eller värderingar är fel bara för att det inte stämmer överens med ens egen världsbild.

Det var dock länge sedan jag faktiskt brydde mig om vad som sades om mig. Jag är så pass trygg i mina värderingar och min person att om någon ”tycker att jag har fel på internet” så blir det ingen big deal för mig. Let’s agree to disagree. Jag tycker att motpoler är viktiga och är nyfiken på andras perspektiv på saker, livet eller vad som helst – det finns alltid något nytt att lära sig. Jag tror att min grundtrygghet också delvis beror på att jag inte är rädd för att ha fel, jag ser mina misstag och snedsteg som lärdomar snarare än misslyckanden.

Min poäng är. Jag kämpar inte för kvinnor. Jag kämpar inte för män. Jag kämpar inte ens för min egen skull. Jag bara kämpar bara för mänskligheten och den enskilde individens rätt till egna drömmar och mål.

Vi är bara människor.

Jag är så trött på allt skuldbeläggande. Kan vi inte bara sluta med det? Kan vi sluta bli arga för att andra har fel på internet? Kan vi sluta bli arga för att kvinnor försöker ta sig fram och sluta beskylla alla män för varje motgång kvinnor haft i livet? Kan vi inte istället föra en konstruktiv debatt där vi funderar på hur vi bäst för utvecklingen framåt? Mot ett samhälle där alla känner sig lika premierade och berättigade till samma möjligheter? Kan vi sluta stoppa människor i fack och sluta ha förutfattade meningar?

Du är bara människa men du har också ett ansvar. Tänker du ta det?

/A

4 Comments

  1. Ta inte åt dig – fortsätt som vanligt- Du är grym ! Tyvärr består samhället av en stor andel som alltid ska hacka på folk…..

  2. Anna, har sagt det förut, tack för att du orkar! Och precis som Fredrik tidigare kommenterade: -du är en klok röst i debatten, du behövs! SÅ skönt med någon som bara är just mänsklig. Gött att det finns några såna kvar i bruset!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *